Intervju med Helena Olmås

Vi har följt Helena Olmås genom hela Nya Zeeland, en promenad på 300 mil där hon samlade in pengar till cancerforskning. Vi har frusit med henne till toppen av Kilimanjaro, linkat fram i rekordfart till Santiago de Compostela, följt hennes kamp mot barnäktenskap och plockat skräp (” ploggat”) längs vasaloppsspåret, där hon glatt springer de 9 milen med sitt eget Team Mora One.

Med Pippi som förebild

Eller följt och följt. Vårt jobb har mest bestått av att se vackra bilder och läsa spännande texter, gärna med en hemmagjord raw food-boll i handen, samtidigt som vi med kladdiga fingrar skriver uppmuntrande kommentarer till den som faktiskt har gjort jobbet.

Helena Olmås, du som har Pippi Långstrump som förebild, hur känns det att själv vara en inspiratör och förebild?

”Det känns såklart hur roligt som helst! Jag är så glad att jag kan inspirera människor att våga följa sina drömmar och göra gott här i världen. Då och då kommer det mail eller meddelande på Facebook från helt okända människor som skriver att jag har fått dem att våga något de länge drömt om. Jag blir lika varm i magen varje gång och så glad över att det är jag som har fått dem att ta det där sista steget ut i äventyret! Jag är ju liksom bara en helt ’vanlig’ person, långt ifrån någon professionell äventyrare. Oftast när jag kastar mig in i saker, har jag ingen aning om hur man gör. Allt brukar dock lösa sig om man tar det steg för steg, med lite logiskt tänkande och en skopa sunt förnuft. Och ett jäkla jävlar anamma såklart, något som växer för varje grej jag hoppar på. Hur svårt kan det vara? är ett uttryck som har hängt med i några år nu…”

En promenad på 300 mil bara

I oktober 2015 flög du till andra sidan jorden för att göra dina drömmars vandring, Te Araroa, 3 000 kilometer genom hela Nya Zeeland. Varför gör man det?

”Mitt spontana svar är varför inte? Jag har drömt om Nya Zeeland sedan jag var liten. När jag läste att en vandringsled skulle öppna, och att den gick förbi ett ställe som heter Helena Bay, då var jag ju bara tvungen att ge mig av. Jag kunde jag inte släppa tanken på att se hela landet till fots, och utmana mig själv ordentligt, samtidigt som jag fick chansen att göra något för andra människor, inte bara för mig själv.”

Samlar in pengar till cancerforskning

Ja, du använde uppmärksamheten du fick för att samla in pengar till cancerforskningen. Var det ett självklart val?

”Ja, det var det. Min moster drabbades av bröstcancer för ett par år sedan och jag känner alldeles för många människor som är sjuka, har varit sjuka eller har nära anhöriga som har förlorat kriget mot cancern. Vi får inte låta cancern vinna, vi måste alla försöka hjälpa till för att besegra sjukdomen.”

Rädslor och förberedelser

Du gick alltså till fots med tält och 20 kilo på ryggen, genom ”kokande heta stränder, täta skogar, städer, karga berg, djupa dalar och oräkneliga kilometer genom ankelhög lera”. Hur förbereder man sig för en sådan resa?

”Jag hade ju gått den 80 mil långa vandringen längs Jakobsleden till Santiago de Compostela sex år tidigare. Man jag hade ingen erfarenhet av att leva utomhus och hade max sovit ett 10-tal nätter i tält, och på vandringen genom Nya Zeeland skulle tält bli mitt huvudsakliga hem. Jag hade sex månader på mig att ta reda på allt, t.ex. hur man lagar mat i ett stormkök. Mitt tips är att ta reda på så mycket du kan och planera så gott det går. Sen blir det ändå som det blir, sällan så som man tänkt sig, men det är skönt att ha en grund att stå på.”

Innan du åkte frågade jag vad du är mest rädd för. Då svarade du:

”Jag har stor respekt för väldigt mycket längs vägen, men jag försöker undvika att trigga rädslor. Jag vet att jag är mörkrädd men också att naturen inte blir farlig bara för att solen går ner. Jag är rädd för att gå vilse, bli svårt skadad eller hastigt överraskad av elakt oväder. Men jag tänker att allt går bra om jag använder mitt sunda förnuft, är lite extra försiktig och inte tar riskfyllda, dumma beslut.”

Ångrar ingenting

Med facit i hand, tog du några dumma beslut som du ångrade i efterhand. Resan i sig kanske?

”Jag ångrar verkligen inte resan. Det blev 130 dagar av fysisk smärta och en känslomässig resa jag aldrig kunnat drömma om. Det var jobbigt, men jag klarade av något som väldigt få människor trodde att jag skulle göra och lika få hade gjort. Jag glömmer aldrig 8 mars 2016, då jag tagit mig hela vägen till Bluff i söder. Jag kommer att vara evigt tacksam att jag vågade ge mig iväg på ett äventyr som var på gränsen till övermäktigt.”

Jag frågade också vad du såg fram emot. Då svarade du: ”ALLT! Naturen. Friheten. Den totala fysiska tröttheten. Ensamheten. Nya vänner. Den mentala utmaningen. Soluppgångarna. Den obefintliga mobiltäckningen. Vindbitna kinder. Utomhusmiddagarna. Djupa, stressfria andetag. Och känslan när jag samlat in minst 150 000 kronor till cancerforskningen – den kommer att vara oslagbar!”

Tillbaka till Nya Zeeland

Nu undrar jag: Vad ser Helena Olmås fram emot nu?

”Att äntligen få återvända till Nya Zeeland i februari nästa år. Dels för att träffa och tacka alla underbara kiwis som hjälpte mig på alla möjliga sätt längs min vandring, men också för att delta i mitt längsta lopp so far. Lördagen den 10 februari 2018 står jag på startlinjen och tar mig an Tarawera Ultramarathon – 102 kilometer genom Nya Zeelands fantastiska, men utmanande, natur. Den svenska ultralöparen Jonas Buud vann förra året, precis när jag själv var i landet på min vandring. Det var då jag fick upp ögonen för loppet, även om drygt 10 mils löpning kändes lite långt just där och då. Min tanke var att kanske en gång kunna ge mig på 62-kilometersklassen i loppet, men en del vatten har ju runnit under broarna sedan dess. Med numera två Ultravasor (90 km) i bagaget känns det otroligt spännande att för första gången få springa tresiffrigt antal kilometer! Att dessutom få göra det i världens vackraste land får det ju att pirra lite extra i magen. Det ska verkligen bli helt ofattbart fantastiskt att äntligen få komma tillbaka till Nya Zeeland.

 

Helenas engagemang Cancerforskningen

Samlade in 170 000 kronor i samband med vandringen genom Nya Zeeland. Hon tillverkar och säljer även armband med texten SURVIVOR till överlevare, där pengarna går oavkortat till Cancerfonden.

Kamp mot barnäktenskap

Sprungit Tjejmilen i samarbete med Plan Sverige fyra gånger, för att stödja kampanjer mot barnäktenskap samt att flickor ska få rätt att gå i skolan. Ett av åren sålde hon dessutom utfallssteg för en tia styck. Hon fick göra 719 stycken direkt efter målgång, påhejad av TV4:s kamerateam. Det tog 45 minuter och hon hade träningsvärk i en vecka. www.tjejmilen.se

Bli blodgivare

Helena började ge blod för att bota sin blodskräck och har nu lämnat totalt 126 dl till bättre behövande. Hon försöker hela tiden att värva nya givare för att rädda liv. Endast 3 av 100 ger blod och den siffran måste bli bättre!

Plogga

”Plocka skräp och jogga” är en ny företeelse grundad av en av Helenas vänner – Erik Ahlström. Det är inte svårare än det låter, man tar med sig en påse och ser till att städa naturen när man ändå är ute i den. Helena ploggar hemma hos mamma i Dalarna varje gång hon är där. www.outsidesweden.se/author/erik

Aktivera barn att röra sig mer

Helena har arbetat med Generation Pep (GEN-PEP), Kronprinsessparets initiativ för att sprida kunskap och skapa engagemang kring barn och ungdomars hälsa. Alla barn behöver minst 60 minuters rörelse varje dag, men det är det tyvärr få som kommer upp i idag. www.gen-pep.se

Team Aron

Helena har även engagerat sig i Team Aron och hängt med äventyraren Aron Anderson på hans upptåg för att samla in pengar till Barncancerfonden. Förra året var hon med och sprang både Stockholm Marathon, Midnattsloppet och Lidingöloppet tillsammans med Aron och hans team. www.aronanderson.se

Följ Helenas äventyr på bloggen healthbyhelena.com eller på instagram @helenateodora 

Text: Christer Barregren, Holistic

 

 

Det här inlägget postades i Artiklar, Inspiration, Våra vänner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.