Tillbaka på jobbet efter semestern? Du är inte ensam.

Vid den här tiden på året brukar det dyka upp artiklar om hur du ska slippa din semesterångest då de lediga soldagarna krympt till usla veckoslut, och livet känns som en enda stor pausknapp till nästa sommar.

Bland de goda råd som anges märks:

  1. 1.

    Mjukstarta, acceptera att du har ett lite lägre tempo. Boka inte in en massa möten den här veckan. Chef.se.

  2. 2.

    Ta tillbaka gamla vanor och uppskatta dina kollegor. Metro.

  3. 3.

    Gilla läget. Ta korta pauser och planera in nästa semester. Expressen.

  4. 4.

    Prioritera, prioritera, prioritera och fortsätt att njuta. Doktorn.com.

  5. 5.

    Börja inte med alla livsstilsförändringar på en gång. Kollega.

Och framför allt det sista rådet här, från tidningen Kollega, pekar på en viktig skillnad mellan oss holisticaner (som lever, andas och skiter hälsa) och resten av urbefolkningen. Kollega skriver:

”Semester innebär ofta sena kvällar, god (och ofta lite för mycket) mat, stillasittande och kanske ett och annat glas vin.”

Där någonstans tappar vi holisticaner fotfästet och inser att vi inte är som de andra dödliga (de som faktiskt är dödliga på riktigt).

Sommaren är ju den tiden på året då man faktiskt dammar av sina böcker i raw food och sin nice cream med nässla som får omgivningen att säga ”Mmmm… tänk att det kan vara så gott, borde prova själv någon gång” med en frånvarande min som avslöjar att de drömmer om en Magnum Temptation från det brittisk-nederländska Unilever.

Sommaren är den tiden på året då man har tid att blötlägga nötter (maximera näringsupptaget), grodda broccoli (supertrendigt), göra fruktremmar i torkugn (misslyckas alltid) och göra egen kombucha (som ingen vågar dricka).

Sommaren är den tiden på året då man faktiskt hinner göra yoga två timmar varje morgon. Med eller utan barn. Och solhälsningen blir faktiskt en solhälsning. På riktigt.

Sommaren är den tiden på året då man kan gå barfota i gräset minst tjugo minuter för att jorda sig. Då man faktiskt hinner med torrborstning, lymfmassage och änglavingar lika självklart som man borstar tänderna.

Sommaren är den tiden på året då drömmen om att sitta på en klippa och meditera faktiskt blir verklighet. En eller två gånger.

Sedan kommer första arbetsdagen rusande mot dig, lika obeveklig och dum som en instängd spyfluga. Fönstret står vidöppet mot sommar, sol och frihet – men du krockar mot rutan med en trött duns.

Du vänder tillbaka, förvirrad – varför är det väggar överallt? Där, en öppen balkongdörr. Du kastar dig emot den, men slår i rutan och faller till marken. Du ligger där med dina änglavingar och mjuka yogaben, sprattlande, och ser himlen skimra som en hägring bakom tårarna. Och du säger: Nästa sommar, nästa…

Nästa dag betyder ”att stiga upp tidigt” något helt annat än att göra solhälsning mot solen. Det är att ta på sig skavande skor, långbyxor (långbyxor!) och skjortan som har krympt. Du drar ner solglasögonen, kapslar in dig i hörlurar, smiter ut i ett Sverige lika tyst, lika förlamat, lika molande meningslöst som en bakfylla efter två glas vin (antioxidanter, minsann).

Du sätter dig i bilen/bussen/tåget med en känsla av overklighet. Är det verkligen min arm som gör detta mot mig? Mekaniska rörelser som enbart med hjälp av muskelminnet vrider om startnyckeln och backar ut bilen/ swajpar busskortet mot läsaren/greppar cykelns styre…

Inte för att åka till en strand eller tantrafestival… inte för att ta dig till en en god vän som lovar blåbärspaj som är god utan socker, gluten och laktos…

Nej.
Du ska åka till jobbet.
Till jobbet.

En plats som du normalt trivs ganska bra på (särkilt runt kaffemaskinen).
Kollegorna är schysta (i lagom doser).
Lönen är hyfsad (du har i alla fall en lön).

Och visst är det rätt trevligt när folk säger: Hej, gumman/gubben, vad brun du är? Har du gått ner i vikt?

Eller: Var semestern bra? Och du svarar: Helt okej, jag kan tänka mig en till. Och kollegan svarar: Jag klarar mig med två semestrar om året: på sex månader vardera. Och du skrattar. Det var trots allt ett år sedan du hörde det sist.

Det är nu du tänker på den där boken som ledningen tvingade alla att läsa för tio år sedan, From good to great av Jim Collins. Och att det enda du minns av den är historien om de amerikanska krigsfångarna som tillbringade år i fångenskap i Vietnam, att de som överlevde, de som stod ut, de som faktiskt kom hem till slut och återförenades med sina familjer. Det var pessimisterna.

Optimisterna trodde på löftet att de skulle komma ut vid jul. Men julen kom och julen gick, och ingen blev fri. Då trodde de på löftet att de skulle komma ut vid påsk. Men påsk kom och påsk gick, men ingen blev fri. Sedan blev det Thanksgiving jul igen. Och inget hände.

Jim Stockdale som satt fängslad i elva år sa att det var pessimisterna som överlevde, de som inte förväntade sig något, inte hoppades på något, inte trodde något. Optimisterna dog av brustet hjärta. (The Stockdale Paradox)

Du tänker att det finns de som har det värre och att man i värsta fall kan spara kombuchan i kylskåp om man inte orkar mata den med socker och te och skörda en gång i veckan och värma glasburken i ugnen för att inte få mögel och att ingen av dina vänner orkar dricka den ändå.

Du tänker att det finns de som inte har ett jobb att återvända till, som därför aldrig ens får semester eftersom stressen över att vara arbetslös är konstant över året, oavsett årstid och väder.

Kanske snuddar din tanke vid alla dessa som driver eget, som inte tagit ut semester på elva år, som inte tror på jullov och påskfirande. Som inte har råd at vara sjuka ens en gång. Och du tänker på ungdomarna som kanske aldrig får ett fast jobb, för i framtiden ska vi alla vara självförsörjande mångsysslare med stora nätverk och sociala skills över medel.

Och så återgår allt till det normala. För semester är inte normalt. Och då fikar du dig genom dagen och när du kommer hem är vattnet fortfarande varmt och du ligger på din filt och ser upp mot himlen och tänker: Nästa sommar, nästa…


Författare: Christer Barregren

Det här inlägget postades i Artiklar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.