Varför vi äter, röker och scrollar – när det vi egentligen saknar är varandra

DEN MODERNA ENSAMAMHETEN

I Sverige får hästar inte gå ensamma i hagen, men hur tänker vi med oss människor. Vi är också flockdjur. Genom evolutionen har vi överlevt genom samarbete, närhet och delade berättelser. När någon i stammen blev sjuk, hjälpte de andra till. När någon sörjde, fanns det armar som höll. Idag har mycket av det bytts mot självständighet, prestation och digital kontakt. Vi bor ensamma, jobbar ensamma, tränar ensamma och när kroppen skriker efter samhörighet, tolkar hjärnan det ofta som hunger, rastlöshet eller stress.Det är inte konstigt att vi försöker lindra det på olika sätt.

Men bakom många beroenden av mat, socker, alkohol, skärm eller shopping finns ofta samma rot: en djup längtan efter connection. Beroende som coping och inte som karaktärsbrist. Beroende handlar sällan om svag karaktär. Det handlar om kemi, trauma och brist på trygghet. När dopaminet sjunker och oxytocinet uteblir, söker kroppen en snabb väg till andra lösningar.  Vi vill känna något. Vi vill lugna nervsystemet. Vi vill bli sedda. Som läkaren och forskaren Gabor Maté uttrycker det: “The question is not why the addiction, but why the pain.” Och smärta lindras bäst i närvaro av andra, inte i ensamhet.

COMMUNITY SOM MEDICIN

När vi hittar vår flock, en plats där vi kan vara hela, utan masker då händer något i kroppen. Nervsystemet går ner i varv, immunförsvaret stärks, och dopaminet balanseras på ett naturligt sätt. Forskning visar att tillhörighet är en av de starkaste skyddsfaktorerna mot psykisk ohälsa, depression och missbruk. Ett sammanhang kan vara allt från ett samtalsrum, en yogagrupp, en kör, en arbetsplats där man vågar vara sig själv, till en vänskapskrets där man delar mer än ytan.

ATT ÖPPNA DE RUM VI REDAN HAR

Att återfinna gemenskap handlar inte alltid om att skapa något nytt utan om att öppna det vi redan har. För ibland sitter lösningen inte i att bygga fler grupper, nätverk eller sammanhang, utan i att bjuda in någon till dem som redan finns. Det gäller i privatlivet men också på arbetsplatser. Många företag pratar om värme, teamkänsla och inkludering, men i praktiken uppstår ofta A- och B-lag. Ledningsgruppen sitter för sig, vissa bjuds in till “de viktiga” mötena, medan andra blir åskådare. Det behöver inte ske av illvilja ofta är det bara bekvämlighet eller gamla mönster. Men för den som står utanför kan det kännas som att stå i ett rum där dörren bara är på glänt. Och känslan av utanförskap på jobbet skiljer sig inte så mycket från den sociala ensamheten privat. Den påverkar självkänsla, motivation och till och med hälsa. Forskning visar att social exkludering aktiverar samma delar av hjärnan som fysisk smärta. Vi är byggda för kontakt och inte för hierarkisk kyla. Därför börjar verklig hållbarhet i ett företag inte med nya policies, utan med mänsklig närvaro. Med att någon vågar säga: “Kom, vi äter lunch ihop.”, “Vill du vara med i den här diskussionen?” eller “Jag såg att du satt ensam vill du följa med på promenaden?”.

VÄGEN TILLBAKA TILL KONTAKT

Att läka från beroende handlar inte bara om att ta bort det destruktiva utan att lägga till det som ger mening. Gemenskap. Beröring. Stillhet. Natur. Ärlighet. Vi behöver skapa platser där vi får mötas utan prestation, där det är okej att vara trasig och hel på samma gång. För när vi vågar mötas på riktigt, då lugnar sig den inre rösten som ropar efter “mer”. Vi inser att det inte var nikotinet, sockret eller scrollandet vi behövde det var varandra. Att återfinna gemenskap handlar inte bara om att skapa nya rum, utan också om att öppna de som redan finns. För ibland sitter lösningen inte i att bygga något nytt, utan i att bjuda in någon till det vi redan har.

NÄR GEMENSKAP BLIR EXKLUSIV – OCH ENSAMHETEN VÄXER

Det finns en sorglig ironi i att just de tider som borde handla om gemenskap midsommar, jul och nyår, ofta blir de ensammaste. De som redan har sin grupp stänger ibland dörren utan att ens märka det. “Vi brukar alltid fira tillsammans, det är vår tradition.” Men vad händer med dem som inte har en “vi”? I dag lever nästan hälften av alla vuxna svenskar ensamma. Många trivs med sin frihet, men för lika många känns tystnaden påtaglig när världen runt omkring verkar vara uppdelad i par och grupper. Det är inte illvilja som gör att vi glömmer bjuda in det är ofta vana, bekvämlighet, eller bara tanken: “De har säkert något för sig.” Men tänk om vi skulle våga spräcka bubblorna? Om par bjöd in singlar, gamla bjöd in unga, och vänner blandade sina kretsar hur mycket mänsklig värme skulle inte då börja cirkulera? För kanske är det just där, i en ny konstellation kring ett långbord, i ett samtal mellan två som annars aldrig mötts, som det verkliga läkandet börjar. I grunden handlar beroende om att tappa kontakten, med sig själv, med andra, med livet. Vägen tillbaka går alltid genom relation, närvaro och gemenskap. Så nästa gång du planerar en högtid, eller en vanlig helg fråga dig: Finns det någon som skulle bli glad av att bli inbjuden?

En extra stol kostar så lite, men kan betyda allt.

Skribent: Anette Lüning, näringsterapeut